” Jag måste verkligen kunna säga att jag gjorde vad jag kunde” : En studie om hoppfullhet, hopplöshet och synen på individuellt handlande hos klimataktivister i Extinction Rebellion

Extinction Rebellion är en social rörelse som genom icke våldsam civil olydnad vill uppmärksamma klimatkrisen och få politiker att agera i större grad än vad de gör. Denna uppsats ämnar att närmare studera aktivisterna inom rörelsen med ett särskilt fokus på hur de uttrycker känslor som berör hoppfullhet och hopplöshet samt hur de ser på det individfokus som miljödebatten tycks ha. Genom att titta närmare på vilka känslor som uttrycks av någon som engagerar sig i klimatfrågan kan vi förstå vad som krävs för att få fler engagerade. Materialet för studien har samlats in via 4 stycken intervjuer med aktivister inom Extinction Rebellion samt genom en deltagande observation under en av organisationens aktioner. Empirin har sedan analyserats utifrån teorier om radical imagination, hopp, fördelning av hopp samt politisk konsumerism. Denna uppsats kommer visa att hopplöshet och hoppfullhet existerar parallellt hos de klimataktivister jag träffat, samt att de båda verkar fylla en funktion för att kunna engagera sig. Den kommer även visa att de jag träffat har en negativ inställning till det individuella fokus som de tycker miljödebatten har. De menar att det bidrar till skam och skuld där det inte borde ligga